Storkyrkan

Bykyrkan - träkyrkan

Den första Bykyrkan var byggd i trä och utan något torn. Första gången den nämns är i ett testamente av riddaren Johan Karlsson till Fånö år 1279. I testamentet benämns den som "Stockholms Stora Kyrka" men trots detta är det tämligen säkert att den kallades för Bykyrkan bland de som bodde i staden.

Den första bykyrkan byggdes med all säkerhet samtidigt eller kanske t.o.m. något före själva staden (byn) kom till. Exakt när vet ingen men precis som för staden skedde detta någon gång mellan år 1187 - 1252. Den stod dock med all säkerhet på samma plats som dagens storkyrka då detta var, och är fortfarande, den högsta punkten på Stadsholmen och där placerade man alltid kyrkorna.

I slutet av 1200-talet eller början av 1300-talet brann den ner till grunden i samband med en av de många bränder som drabbade den tättbebygda staden fram till att alla hus var av sten och moderna byggnadsmetoder användes. Idag finns inga rester kvar av denna första bykyrka men kanske såg den ut som på bilden.

Bykyrkan - Stenkyrkan

Bykyrkan i början av 1300-talet.

År 1306 invigde ärkebiskop Nicolaus Allonis (eller ärkebiskop Nicolaus Katilli, det är oklart vem av dem det var) den återuppbyggda bykyrkan i sten. Den var tillägnad helgonen S:t Nicolaus, S:t Erik och S:t Olof.

S:t Nicolaus var de sjöfarande och resande köpmännens helgon medan S:t Erik och S:t Olof var helgonen som den stora domkyrkan i Uppsala var tillägnad. Att tillägna även S:t Erik och S:t Olof till bykyrkan i Stockholm var ett sätt för ärkebiskopen i Uppsalas att markera att Stockholm låg under ärkestiftet i Uppsala och inte biskopen i Eskilstuna, som också hade rest anspråk på Stockholm.

Kyrkan var från början en treskeppig hallkyrka (A) med ett kor längst i öster (B) samt en sakristia (C) norr om detta kor. Kyrkan hade ingångar både i väster och i söder samt till sakristian i nordöst.

Idag finns det inget att se från denna första kyrka med undantag av några gamla tegelrester i den norra muren på kyrktornet, vilka därmed är de äldsta delarna av dagens storkyrka.

År 1346 invigdes det första koret som byggdes till i söder, det var Vårfrukoret som var tillägnat jungfru Maria (D) och någon gång före år 1361 tillkom även S:t Andreas koret till i norr (E). Dessa två kor var bara början på en lång rad kor på både den norra och södra delen av kyrkan som skulle förvandla den till dagens 5 skeppiga kyrka.

Bykyrkan vid ca 1360-talet

I början av 1400-talet hade den ursprungliga kyrkobyggnaden förvandlats till en utsträckt byggnad i öst - västlig riktning med kor/kapell utbyggda längs hela de södra och norra fasaderna. Detta skedde i etapper under början av 1400-talet och troligen på initiativ av drottning Margareta (unionsdrottning 1397 - 1412). Tornet kom till på 1420-talet och samtidigt, år 1421, invigdes Själakoret söder om tornet (B på bilden nedan).

Bykyrkan i början av 1400-talet

På bilden av storkyrkan i början av 1400-talet är:

• A: Den 3 skeppiga hallkyrkans kyrkosal
• B: Själakoret
• C: Sakristian
• D: Vårfrukoret
• E: S:t Andreas koret
• F: S:t Kristoffers kor
• G: S:t Henriks kor
• H: S:t Martins kapell
• I: S:t Eligius kapell
• J: S:t Blasius kor
• K: S:t Crispius, S:t Olof, S:t Nicolaus, S:t Erik och S:ta Gertruds altare.
• L: Rådets kor med det Heliga korsets altare
• M: S:t Karin av Alexandrias kapell
• N: Helga Lekamens kapell
• O: S:t Barbaras kapell
• P: Uppgång till kyrktornet, senare Vapenhuset.

På 1400-talet fanns det altare för olika helgon mm, inte bara i koren/kapellen utan vid varje pelare och ibland flera altare vid samma pelare. Två av de mera kända är "Fredagsallmosan" och "Söndagsallmosan", de var sociala stiftelser som styrdes av stadens myndigheter och hjälpte fattiga, sjuka och äldre. Totalt skall det ha funnits ett 30-tal altare i kykran.

En rad inrättningar i staden, som t.ex. Själagården, drevs med de medel som kom in via gåvor till altaret/koret i kyrkan. Det var på detta sätt som folk gav pengar till välgörenhet mm och fick bl.a. syndernas förlåtelse i gengäld.

Bykyrkan i slutet av 1400-talet

På slutet av 1400-talet gjordes ytterligare en större ombyggnad av kyrkan och då fick tornet ett annat utseende. Dessutom fick de oregelbundna koren/kapellen längs de södra och norra vägarna enhetliga yttre utseende och det sista yttre kapellet, Tiotusen riddares och elvatusen jungfrurs kapell (Q), byggdes norr om tornet.

Nu tog man också bor de flesta av mellanväggarna mellan koren/kapellen längs norra och södra väggarna, kyrkan blir mer öppen. Det var också nu som hela kyrktaket höjdes och fönstren blev högre. Se bilden ovan.

Det är också under denna period (år 1489) som den berömda statyn S:t Göran och Draken av Bernt Notke kommer på plats i kyrkan. Läs mer om den till höger.

Bykyrkan blir Storkyrkan

Namnet Storkyrkan hos gemene man fick den troligen först i början av 1500-talet i samband med att S:t Johanneskyrkan invigdes år 1514.

Denna kyrka kallas först för Nykyrkan och när den stod klar fanns det för första gången mer än en kyrka i Stockholm för allmänheten. (Konventkyrkorna i Gråbrödrakonventet och Svartbrödrakonventet samt Slottskyrkan fanns vid denna tid men dessa var inte öppna för allmänheten). Nu fungerade det dåligt med namnet "Bykyrkan" och den fick instället namnet Storkyrkan, då det var den större kyrkan av de två.

Storkyrkan och reformationen

Storkyrkan spelade en roll i reformationen när Sverige övergick till den protestantiska läran.

Den första gudstjänsten på svenska hölls i Storkyrkan den 12:e februari år 1525 i samband med att Olaus Petri gifter sig med Kristina i Storkyrkan. Även om Olaus Petri inte var prästvigd så var han en Diakon (medhjälpare till biskopen) och var därmed också bunden till celibatet.

År 1526 gav Olaus Petri ut Nya testamentet på svenska och den första psalmboken på svenska, år 1528 i Örebro koncilium var han en av de drivande krafterna. Senare skulle han vara drivande avseende utgivandet av den första biblen på svenska (Gustav Vasas bibel) år 1541 och en rad andra skrifter. Under hela denna tiden var han aktiv i Storkyrkan, först som diakon, från år 1539 prästvigd och slutligen år 1540 utnämnd till kyrkoherde.

Han ligger idag begravd i Storkyrkan under predikstolen och utanför kyrkans östra fasad mot Slottsbacken står han staty.

När Storkyrkan skulle rivas

Den 3:e november år 1554 lät kung Gustav Vasa meddela Stockholms råd att han tänkte bygga en ny kyrka istället för den nu så förfalna Storkyrkan.

Rådet skulle avsätta pengar för bygget trots att de inte var för något nytt kyrkobygge men vågade inte säga emot kungen, de förhalade det hela istället så gott de kunde.

Skeppare Olof, som var kyrkvärd i Storkyrkan, tog dock mod till sig och försökte tala kungen till rätta och lyckades, troligen p.g.a. att Gustav Vasa själv hade sina tveksamheter. Som ett tack för detta ligger Skeppare Olof, eller Olof Erikson som var hans riktiga namn, begravd i kyrkan nära skulpturen av S:t Göran & Draken vid den södra långväggen (gravstenen har ett fartyg inristat).

Östra delen av kyrkan, det östra koret (markerat med K på ritningarna ovan), skulle dock rivas och där var kungen obeveklig. Det låg i direkt anslutning till vallgraven och var ett hinder för kanonerna på den sydvästra bastionen samt en fara generellt. Troligen var det nog också på det viset att det Östra koret, som byggdes på initiativ av unionsdrottningen Margareta och under Sturarnas tid som riksföreståndare, var en nagel i ögat på kungen rent politiskt.

Efter rivningen av det Östra koret år 1555 fick Storkyrkan sin nuvarande utformning i storlek, se bilden högst upp till höger på sidan. Till utseendet var det dock fortfarande en medeltidskyrka och detta skulle ändras först i samband med det nya slottsbygget på 1700-talet.

Storkyrkan i politiken 1582 - 1833

Från den första riksdagen i Västerås år 1527 (år 1435 i Arboga sammankallades det första mötet men det var inget regelrätt riksmöte vilket det år 1527 i Västerås var) fram till år 1866 var riksdagsledarmöterna indelad i de 4 stånden; Adel, präster, borgare och bönder.

Från år 1582 blir riksdagen mer eller mindre permanent placerad i Stockholm och de 4 stånden måste då skaffa sig mötesplatser utanför slottet där de kunde träffas och diskutera frågor. Prästeståndet väljer då att ha sina möten i Själakoret i Storkyrkan (se bilden ovan). Detta gäller fram till år 1833 då riksdagshuset (Gamla riksdagshuset på Riddarholmen) stod klart.

Prästeståendets talman var normalt ärkebiskopen och övriga medlemmar var biskoparna samt representanter för alla stiften. Fr.o.m år 1727 var antalet 57 st (12 biskopar och 44 kyrkohedar).

Även det s.k. Stockholms konsistoriumet sammaträdde i Själakoret, främst under 1500- och 1600-talen. Konsistoriumet var en kyrklig myndighet, till att börja med underordnat biskopen i Uppsala men med tiden allt självständigare. Konsistoriumet dömde i mål som t.ex. dråp, äktenskap, skillmässor och hor. Därför kallas rummet även ibland för konsistoriumrummet.

Dagens Storkyrka

Storkyrkoförsamligen

Fram till år 1977 var all personal vid UD och SIDA skrivna i Storkyrkoförsamlingen vilket var en stor belastning. Det innebar att Storkyrkan måste hålla reda på alla födda och döda utomlands i statens tjänst.

Förändringen år 1977 skedde dock mest p.g.a. att de som arbetade på UD och SIDA utomlands ej hade rätt att få avdrag för sina skuldräntor på hus mm då dessa inte låg i den församling de var skrivna i. Fr.o.m. år 1978 gäller de nya reglerna och Storkyrkoförsamlingen har färre medlemmar men alla är å andra sidan boende där.

Kröningar

År 1336 Magnus Eriksson och Blanka av Namur
År 1497 (26:e november) Johan II (Unionskungen Hans)
År 1520 (4:e november) Kristian II (Unionskung Kristian II)
År 1620 (25:e november) Maria Eleonora (Gustav II Adolfs gemål)
År 1650 (20:e oktober) Kristina
År 1697 (14:e december) Karl XII
År 1720 (3:e maj) Fredrik I
År 1751 (26:e november) Adolf Fredrik
År 1772 (29:e maj) Gustav III
År 1809 (29:e juni) Karl XIII
År 1818 (11:e maj) Karl XIV Johan
År 1829 (21:a augusti) Desideria (Kark XIV Johans gemål)
År 1844 (28:e september) Oskar I
År 1860 (3:e maj) Karl XV
År 1873 (12:e maj) Oskar II

Inga svenska kungar efter Oscar II har krönts och därmed har inga fler kröningar skett i Storkyrkan. Andra platser för kröningar var främst Uppsala men även Kalmar, Norrköping, Söderköping, Linköping och Strängnäs har förekommit.

Kungliga bröllop i Storkyrkan

År 1531 (24:e sep) Kung Gustav Vasa och Katarina av Sachen-Lauenburg
År 1568 (4:e juli) Kung Erik XIV och Karina Månsdotter
År 1823 (19:e juni) Kronprins Oscar (I) och Josefina av Leuchtenberg.
År 1850 (19:e juni) Kronprins Karl (XV) och Lovisa av Nederländerna
År 1935 (24:e maj) Prinsessan Ingrid och Kronprins Fredrik av Danmark
År 1964 (5:e juni) Prinsessan Désirée och Friherre Niclas Silfverschiöld
År 1976 (19:e juni) Kung Karl XIV Gustaf och Silvia Sommerlath
År 2010 (19:e juni) Kronprinsessan Viktoria och Daniel Westling

Kyrkohedar

Nedan följer en lista på alla kyrkoherdar i Storkyrkan från år 1356, före dess är namnen inte kända. Kyrkoherden tillsattes till början av stadens borgmästare och råd, senare av kungen och idag av biskopen.

Några speciella sevärdheter inne i Storkyrkan

ALTARUPPSATSEN

Altaruppsatsen. Foto: www.fotostockholm.se

Altaruppsatsen, eller silveraltaret som det också kallas är en gåva av Johan Adler Salvius (1590-1652) som överlämnades efter hans död av hans änka Margareta (född Pedersdotter Skuthe). Han räknas bl.a. som en av Sveriges främsta yrkesdiplomater.

Altaruppsatsen skapades av Eustachius Erdmuller från Hamburg där Salvius vistades under flera år som Sveriges representant.

Altaruppsatsen består av ett mittparti i fyra våningar med reliefer i silver. Den nedersta våningen visar nattvarden där bl.a. Judas syns sittande vid bordet med påsen med silvermynten i den högra handen och den vänstra handen knuten mot örat. Den andra våningen visar Golgata då den romerska soldaten Longinus riktar sin lans mot Jesus sida. I nerkanten syns jungfru Maria liggande medvetslös hållandes av Johannes och en okänd kvinna. Den tredje våningen visar gravläggningen där tre män bär Jesus kropp åt höger med en gråtande jungfru Maria följande bärarna. I den fjärde och översta våningen visas Jesus flygande i moln i dödsriket över syndar m.fl. som ligger nakna i elden under.

På båda sidorna av detta mittparti finns statyetter av Moses, Johannes döparen, Mattheus, Markus, Johannes och Lukas.

Altaruppsatsen var installerad år 1654, två år efter Salvius död.

EKUMENISKA MÖTET 1925

Ekumeniska Mötet 1925. Foto: www.fotostockholm.se

På pelaren mitt emot predikstolen sitter den förgylda träreliefen som visar processionen vid det ekumeniska mötet i Storkyrkan år 1925. Tavlan är gjord av konstnären Gunnar Torhamn år 1928 medan själva ramen är gjord av arkitekten Ragnar Österberg.

Intressant är att flera av deltagaran i processionen kan kännas igen, bl.a. Natan Söderblom som syns längst fram till höger.

KUNGSSTOLARNA

Kungsstolarna. Foto: Wikipedia

Kungsstolarna, en vid varje sida av mittgången nära altarringen ritades år 1686 av Nickodemus Tessin d.y. som loger för kungen resp. drottningen. Själva bildhuggeriarbetet i barockstil utfördes av Buchard Precht som också har gjort predikstolen.

Över varje kungsstol hänger en krona symboliserande kungen resp. drottningen och därunder ett draperi i guld och grönt som är skulpterat så att det ser ut att fladdra lite för vinden som blåser mot altaret. Den norra kungsstolen är kungens och den södra drottningens, i enlighet med den första bänkboken från 1639

OLAUS PETRI GRAV

Under den stora renoveringen av Storkyrkan åren 1903 - 1909 då bl.a. det röda teglet togs fram hittade man Olaus Petris gravsten mitt i altargången, den var i ett mycket slitet skick då många hade gått över den sedan han begravdes år 1552.

Gravstenen flyttades till dagens plats under predikstolen och man byggde ett järnstaket runt den. Till vänster ovanför stenen lät man också hugga en texttavla.

PREDIKSTOLEN

Predikstolen. Foto: Wikipedia

Predikstolen är donerad av Elisabeth Hansson, dotter till borgmästare Hans Hansson. År 1698 donerade hon 6.000 daler till en ny predikstol och Burchard Prech tog fram ett förslag som dock förkastades av kyrkorådet som inte ansåg det tillräckligt ståtligt.

Ett nytt förslag, som godkänndes, togs fram år 1702 som var betydligt mer omfattande vilket bl.a. innebar att kyrkorådet själva fick lägga till 4.000 daler extra utöver donationen. Redan året därpå stod den nya predikstolen klar.

Predikstolen är gjord i barockstil och harmoniserar med kungsstolarna som också är gjorda av Burchard Precht. Predikstolen är rikt ornamenterad med förgylda figurer i relief samt förgylda listverk. Ovanför predikstolen finns ett rikt ornamenterat "tak" som har förgylda figurer på toppen.

Trappan upp till predikstolen har ett förgyllt räcke och går upp från en dörr som har förgylda figurer på ovansidan mm.

Under själva predikstolen finns Olaus Petris grav, läs mer om den ovan.

Ombyggnader mm under 1600-talet

År 1605 skänker köpmannen Anders Larsson en ny predikstol till Storkyrkan och året efter tecknas ett kontrakt med smeden Gilius von der Platz om ett nytt urverk. Här skall man notera att tiden på dagen endast visades genom urverken på kyrktornen och det var därmed av största vikt att dessa var så pålitliga som den tidens teknologi kunde klara av.

Det ur som Gilius von der Platz skulle tillverka skulle likna det tidigare och ha "Gumsar" som stångades och ett manshuvud som räckte ut tungan varje gång som klockan slog och däremellan rullade med ögonen.

Gravarna under golvet i Storkyrkan var eftertraktade redan på medeltiden och på 1600-talet gjordes det affärer med dem, de såldes och köptes. En ny ägare högg bort de förra ägarnas namn från gravhällen och högg in nya egna istället. P.g.a. detta är många gamla gravar omöjliga att spåra. Även kyrkan tjänade stora pengar på detta då de tog betalt för gravöppningar, klockringning, begravningar mm.

År 1639 kommer den första bänkboken ut, den delar upp kyrkan i en manlig sida (den norra, högra) och en kvinnlig sida (den södra, vänstra). De 3 främsta raderna på den manliga sidan reserverades för rikets råd. Nästa 2 rader för adeln och därefter en bänk för hovrätten. Sjunde bänken var för stadens borgmästare och råd och sedan 3 bänkar för ämbetsmän. På de sista 22 bänkarna fanns plats för stadens borgerskap. På den kvinnliga sidan var de första 5 bänkarna reserverade för riksrådens och adelns fruar o.s.v. Vanligt folk fick nu inte längre en sittplats utan fick stå utefter väggarna och i gångarna.

Reliferna som sitter idag sitter i vapenhuset donerades nu till kyrkan, de var; Kristi födelse, Kristi dop, Kristus som gisslan, Kristus som bär sitt kors, Kristus på korset och Maria, Johannes och Magdalena, Uppståndelsen, Kvinnorna vid graven, Himmelsfärden, Den heliga andes utgjutande samt den Yttersta domen. Av dessa är Kristus som bär sitt kors samt Kvinnorna vid graven gjorda i Sverige på 1800-talet men de andra är från 1500-talet och beslagtagna i samband med intagandet av Prag år 1648.

År 1651 gjordes ombyggnaden av Själakoret som då delades upp i två våningar samt att en mur mellan kyrkosalen och den övre våningen sattes upp vilket skapade dagens rum.

Ombyggnader mm under 1700-talet

1700-talet börjar med att en ny predikstol (dagens predikstol) utformad av Burchard Prech kommer på plats, läs mer om detta till höger. I övrigt händer det inte så mycket under de första 30 åren p.g.a. att det pågående kriget går dåligt för Sverige. Även slottsbygget går mycket långsamt.

I början av 1730-talet beslutas att tornspirans kopparplåtar skall bytas ut men i samband med detta upptäcks att träet under är murket och att hela spiran lutar. Nu beslutas att bygga om hela det gamla kyrktornet samt även kyrkans gavlar och då i den nya barockstilen för att passa in med stilen på det nya slottet.

Arkitekten och fortfikationskaptenen Johan Eberhart Carlberg får uppdraget att rita och bygga om torn och gavlar. När det hela var klart hade i stort sätt hela kyrkans yttre förändrats.

Kyrktornet:
Den gamla spetsiga spiran tas ner, själva tornmurarna höjs några rader och dagens torn i barockstil med urverk och utsnidningar kommer på plats.

Inne i det nya kyrktornet byggdes en murad ässja som fortfarande finns kvar där, där smiddes järnbalustrader till taket mm.

På den östra fasaden gjordes en inskription på latin med förgylda bokstäver som säger följande i översättning: "Detta heliga tempel började byggas av vicekonungen Birger Jarl år 1264 efter Kristi födelse. Skonat av lågorna som ofta härjat staden träffades det av blixten åren 1567 och 1595 till stor skräck för människorna men till ringa eller ingen skada. Av den i ärofyllt minne bevarade konung Gustav I:s fromma nit renades det år 1527 från papistisk vidskepelse. På samme konungs och riksuppehållares befallning på det att det icke genom sin alltför stora närhet till slottet skulle stå i vägen blev det på denna östra sida avskuret men vad som förlorades i längd blev ersatt i bredd i det att koret utsträcktes till templets vidd på båda sidor. Slutligen på bud och befallning av den nådige konung Fredrik nedrevs ett torn av häpnadsväckande höjd då det var blivet bräckligt av ålder och själva templet med sitt tak renoverades. Arbetet påbörjades år 1736 och fullbordades 1743. Icke blott på någon människas penningutgift har det kommit an. Du, vem du än är, hys vördnad för världens uppehållares så uppenbarade ande. Och att denna hans helgedom framgent må beskyddas och på denna plats oinskänkt genljuda av hans ord samt att han må upptända åhörarnas hjärtan men avvända andra åskväder och andra eldsvådor varde din brinnande bön".

År 1745 fick urmakaråldermannen Jean Fredman uppdraget som klockställare i Storkyrkan vilket han inte sköttet på bra sätt och slutligen blev avsatt från tjänsten. Detta och mycket annat om Fredman har Bellman skrivit i sina "Fredmans epistlar".

År 1752 togs merparten av alla ljuskronor som hängde från taket ner p.g.a. att några ramlat ner något år tidigare och de ersattes av väggarmar istället som än idag finns kvar fast med elektriska ljus istället.

År 1767 startas bygget av det nya börshuset och ett litet stenhus som Storkyrkan använde som materialbod stod ivägen. Efter en hel del osämja om detta presenterade kyrkoråds- och börsbyggnadsdeputerande In de Betou ett förslag till lösning. Vid det nya börshusets norra långvägg (mot Storkyrkan) föreslog man att bygga i väster ett gravkapell och i öster ett likvagnshus och under jorden mellan dessa ett källarutrymme att sätta lik i. Arkitekten för detta var Erik Palmstedt som också titat det nya börshuset. Förslag godtogs och båda byggnaderna är nu en del av Storkyrkans gård

I september år 1771 tar man i bruk det nya gravvalvet som sträcker sig under Storkyrkans gård och Börshuset. Detta gravvalv kom att användas fram till år 1827 då Nya kyrkogården utanför Norrtull stod klar, idag heter den Norra begravningsplatsen. Det tog emellertid lång tid att tömma det gamla gravvalvet och fortfarande fram tillår 1843 fanns det benrester kvar. Den 13:e maj år 1843 kunde dock kyrkorådet fastställa att alla benrester hade flyttats till den Nya kyrkogården. Idag finns Storkyrkans värmeanläggning i det gamla gravvalvet.

År 1777 byggs längs hela Storkyrkans norra fasad ett antal bodar, de s.k. palmstedska bodarna, där bl.a. bokbindare, skomakare, strumpstickerska, kammakare m.fl. hyr plats.

År 1787 står den nya orgelläktaren klar vid den västra fasaden över ingången till kyrkan.

Ombyggnader mm under 1800-talet

År 1808 beslutade Kung Gustav IV Adolf att inga begravningar längre fick göras på Storkyrkans kyrkogård. År 1816 shaktade man bort den tidigare kyrkogårdsterassen mot Trångsund som då fick dagens bredare utseende, numera är det bara namnet som påminner om den tidigare trånga passagen.

På 1820-talet river man de palmstedska bodarna längs kyrkans yttre norra sida och dagens utseende kommer fram. Bodarna ansågs vara vanprydande och dessutom hindrade de trafiken då de endast lämnade en smal gata mellan slottet och kyrkan.

Redan tidigt i Storkyrkans historia, på 1500-talet, började klagomålen från präster m.fl. som arbetade i kyrkan att det under sommartid inte var så trevlig lukt p.g.a. de döda som låg begravda under golvet i kyrkosalen. Under 1700-talet ökad klagomålen i omfattning vilket bl.a. resulterade i att gamla gravar inte fick hyras ut på nytt utan skulle fyllas igen. På 1850-talet när den nya centraluppvärmingen med rör under golvet installerades beslutade det att alla gamla gravar skulle grävas upp.

Hela golvet i Storkyrkan bröts nu upp och rören för den nya centralvärmen (rör för vamluft från de koleldade värmepannorna i källaren brevid kyrkan) installerades. Ett stort antal gtravstenar förstördes under detta arbete och dess inskriptioner gick förlorade. Alla gravstenar lades tillbaka på samma ställe efter installationen och där de hade gått sönder gjordes detta i form av en mosaik av den tidigare stenhällen. Efter detta och i praktiken redan från slutet av 1700-talet har inga nya gravsättningar gjorts i Storkyrkan.

På 1860-talet installerades de nuvarande stora fönstren med järnspröjs och masverk (masverk är ett dekorationssystem med lister som bildar en stomme fylld med glasrutor). De stora färgade glasfönstren i koret installerades också vid denna tid.

På 1890-talet ändrades i stort sätt hela bänksystemet i kyrkan då de gamla fasta slutna bänkarna byttes ut mot lösa bänkar. Man började med att byta ut bänkarna i koret för att några år senare (år 1892) byta ut alla resterande.

Dagens bänknumrering infördes med plats för drygt 1.000 personer, se bilden nedan.

Under 1890-talet tog man också bort alla gardiner som hängt för fönstren av brandsäkerhetsskäl. Västra delen av kyrkan fick till viss del ett nytt stengolv och trägolven under bänkarna byttes ut då det var gamalt och lite murket. Silveraltaret (altaruppsatsen) fick järnstöttor och en ny trappa till den norra läktaren byggdes samt en liten sakristia under läktaren.

Ombyggnader mm under 1900-talet

Åren 1903 - 1909 genomfördes en större renovering och ombyggnad av Storkyrkan. Nu togs den tidigare vita putsen bort från pelare och valvribbor och det ursprungliga röda teglet kom fram igen. Detta var en radikal förändring av kyrkans inre utseende och var under en tid häftigt diskuterad.

Koppartaket på kyrkan var också i stort behov av upprustning vilket skedde tillsammans med renovering av 3 stycken pelare inne i kyrkan samt järnräckena längs balkongerna.

Dagens altarring kom också på plats och vindfånget i väster (entrén) byggdes om samtidigt som man slutförde vissa arbeten på golvet som lämnats kvar efter den stora renoveringen på 1890-talet. Även de stora kolosalmålningarna av David Klöcker Ehrenstrahl, Korsfästelsen och Den yttresta domen renoverades. Läs mer om detta till höger.

Renoveringsarbetena leddes av arkitekten och byggnadshistorikern Ernst Willhelm Emanuel Stenhammar (1859 - 1927). Han var också ansvarig för renoveringen av Tyska kyrkan samt byggnationen av Vinterträdgården i Grand Hotel och Centralpalatset på Tegelbacken.

På 1920-talet sattes svagt färgade innanfönster på plats vilka sponsrades av företag och privatpersoner som då fick sätta sina initialer längs ner på höger sida av fönstret.

Åren 1952 till 1954 la man ny golvsten i gångarna och bytte ut alla armaturerna, under denna period fick också kungsstolarna och predikstolen tillbaka sina ursprungliga färger som syns idag.

År 1972 kom Ljusgloben på plats i kyrkans nordvästra hörn, den är höj och sänkbar och det finns plats för 49 stearingljus. Ljusgolben tillverkades av konstnären Torolf Engström. Vid globen finns en inskription som säger "Herre, låt mitt ljus lysa för andra, låt Ditt ljus lysa för mig".

I början av 1980-talet fick koret ett nytt korskrank (staket) som är tillverkat i svärtat järn och med varje sida dekorerad två sköldar, på den ena är det en stjärna och den andra S:t Göran & Draken. Det nya korskranken var en gåva av Stockholmsgillet och ersatte det gamla höga korskranket med kolonnetter i mässing som togs ner år 1976.

År 1984 installerades två målade glasfönster i kyrkans nordvästra hörn gjorda av konstnären Einar Forseth. De föreställer Olaus Petri och S;t Sigfrid.

År 1995 fick Storkyrkan en ny dopfunt som står i det nordvästra hörnet och är gjord av konstnärinnan Carola Hedman i betong. Det finns ytterligare en dopfunt i Storkyrkan och den står i den sydöstra hörnet och är från 1514 och huggen kalksten.

Ombyggnader mm under 2000-talet

År 2002 renoverades fönstren i kyrkan

År 2010 genomgick hela kyrkan en stor rengöring och smärre renovering inför kronprinsessan Viktorias bröllop.

Silveraltaret rengjordes med bomullstussar och tops och därefter skyddslackades det för framtiden. Väggar och valv rengjordes med svampar och ibland även ett speciellt bröd för att inte skada ytorna. De 8 meter långa kyrkbänkarna målades om och lackades och hela kyrkans mittskepp fick ny belysning.

Som mest var 25 personer sysselsatt med renoveringsarbete som pågick från januari till maj under ledning av projektledare Åke Sandin med generalentreprenören Ullenius ateljéer i Värmland.

S:T GÖRAN & DRAKEN

Skulpturgruppen består av 2 skulturer, själva S:t Göran som dödar draken och Prinsessan som står vid sidan om. Detta är kanske Sveriges mest kända skultur och gjordes av den tyska konstnären Bernt Notke år 1489.

S:t Göran representerar Sten Sture, den svenska riksföreståndaren som besegrar kung Christian I:s unionsarmé i slaget vid Brunkeberg år 1471 (läs mer om slaget under rubriken "Händelser" i menyn till vänster). Draken är då självfallet just kung Christian I:a medan Prinsessan representerar nationen Sverige.

Skulpturgruppen är gjord i trä (ek) och är ihålig för att inga sprickor skall uppstå. Bernd Notke fick uppdraget år 1483 efter Sten Stures seger och legenden säger att Sten Sture skulle ha bett soldaternas skyddshelgon S:t Göran om hjälp före slaget och då lovat att: "Ge mig segern i striden mot Dansken så lovar jag att instifta ett altare till dig och resa en enorm helgonstaty över dig i Storkyrkan”.

S:t Göran & Draken är en s.k. relikvarium. Det innebär att inne i skulpturen finns reliker förvarade. Vid skulpturens invigning år 1489 överlämnades en samling helgonbenbitar (från helgonen S:t Göran, S:t Blasius, S:t Germanus, S:t Leo, S:t Martinus, S:t Donatus och S:t Cyriacus) av en påvlig nuntie vid namn Antonius Masth. Dessa placerades inne i S:t Görans bröstkorg i en fyrdelad relikgömma.

Intressanta detaljer är att hästens seldon är dekorerade med Sten Stures vapenbild (tre näckrosblad), prinsessans släp har kapats för att hon skall få plats på sockeln som föreställer ett kastell (symboliserande staden som varit tvugna att offra henne åt draken). Troligen stod hon inte på denna sockel från början utan på marken medan hennes föräldrar och åskådare stod på sockeln och bevittnade skådespelet. Notera också att på marken ligger rester av drakens måltider i form av likrester.

SJUSTAKEN

Sjustaken är en medeltida kandelaber som troligen är tillverkad i Tyskland på 1400-talet (det lär finns liknande ljusstakar i Tyskland idag som är tillverkade på slutet av 1400-talet). Sägnerna gör dock gällande att det antingen var kung Magnus Erikson som till minne av sina dödade farbröder (hertigarna Valdemar och Erik) i Nyköpings gästabud lät skänka ljusstaken till Storkyrkan eller så var det hertiginnan Ingeborg (änka efter hertig Valdemar) som skänkte den till Storkyrkan.

Sjustaken är gjord i brons och står på en fot som i sin tur vilar på 4 stycken lejon. Mitt på staken finns det märken efter (troligen) en hylla där det en gång kan ha funnits en liturgisk bok. Dagens sockel som är marmor är gjord år 1976.

På Kristi Himmelkfärdsdag år 1920 jordfästes kronprinsessan Margareta (gift med blivande Kung Gustav VI Adolf) i Storkyrkan och under denna ceremoni, på kronprinsessans egen önskan, användes ej elektriskt ljus utan endast levande ljus. Som en konsekvens av detta har det sedan dess ej längre använts elektriskt ljus i Sjustaken

TESSINS EPITAFIUM

Tessins epitafium. Foto: www.fotostockholm.se

Ett av Storkyrkans epitafium är det över Nickodemus Tessin d.ä. (överst) och Nickodemus Tessin d.y. (under) Även Carl Gustaf Tessin (relief) finns med trots att han är begraven i Bettna kyrka i Södermanland. Samtliga var framstående arkitekter och bl.a. så var N. Tessin d.y. ansvarig för utformning mm av dagens kungliga slott. Läs mer om alla 3 Tessinarna under rubriken "Personer" i menyn till vänster.

Epitafiumet är gjort av Carl Milles år 1933 men föregicks säkert av ett äldre epitafium som dock förstördes år 1825 då kyrkobyggnadskommittén bestämde att alla epitafium som tagits ned och låg lagrade på kyrkans vind skulle förstöras. Själva graven vet man inte längre var den är i kyrkan. Man vet dock att Nickodemus Tessin d.ä. begravdes där år 1681 då han övertog rådmannen Lorenz Hartmans grav i kyrkan och att år 1722 begravdes Nickodemus Tessin d.y. i samma grav.

VOTIVSKEPPET

Votivskeppet (votiv betyder tillbedjan) är en kopia, gjord av modellbyggare Harald Åkerlund, (1900 - 1980) och som skänktes till Storkyrkan av ett rederiet på 1950-talet som ersättning för originalet som var i mycket dåligt skick. Originalet finns idag på Sjöhistoriska museet och byggdes ca år 1600 och är troligen en Engelsk (Elisabetansk) eller Holländsk galeon från 1500-talet (se bilden nedan).

Votivskeppet original från 1600-talet på Sjöhistoriska museet.

En votivgåva är en tackoffer som ges till en kyrka efter uppfyllelsen av ett löfte till Gud. I kyrkoförsamlingar längs kusterna skänktes ofta ett votivskepp som tack för räddning ur sjönöd. Vem som ursprungligen gav Votivskeppet i Storkyrkan som tackoffer är idag okänt.

VÅRFRUKORET

I en del (norra delen) av kyrkosalen har taket en målad dekor, detta är det s.k. Vårfrukoret (Vår fru = Junfru Maria). Det är det äldsta koret i Storkyrkan och byggdes redan år 1346 av kung Magnus Erikson och drottning Blanche av Namour. Mitt i koret står en s.k. knippepelare (ser ut som den bestod av ett knippe smala pelare som går hela vägen upp till taket) och från den i taket går korets dekorerarde takvalv ut. Dekorationerna renoverades åren 1903 - 1909.

VÄDERSOLSTAVLAN

Vädersolstavlan har fått sitt namn efter det himlafenomen som inträffade över Stockholm mellan kl 07 - 09 den 20:e april år 1535. Idag vet vi att det med största sannolikhet var ett s.k. haloeffekt där ringar och bågar uppträder runt solen och månen, oftast med 22 graders vinkel, och är en refraktion av iskristaller.

Vädersolstavlan målades sannolikt Urban Larson (kallad för Urban Målare) som tjänstgjorde under Gustav Vasa, Erik XIV och Johan III. Tavlan målades på uppdrag av Olaus Petri och myntmästaren Anders Hanson. Den tavlan som hänger i Storkyrkan är dock en kopia gjord av livländaren Jacob Heinrich Elbfas ca år 1636 (ramen är troligen gjord av Valentin Snickare). Den ursprungliga målningen är troligen förstörd. Tavlan är renoverad år 1885 och år 1907.

Vädersolstavlan är den första kända bilden av Stockholm och finns bl.a. avbildad på 1.000 kronors sedeln.

Texten under vädersolstavlan lyder: "ANNO DM 1535. VICESIMA DIE APRILIS VISUM EST IN CIVITATE STOCHOLMENSI TALE SIGNUM IN COELO A SEPTIMA FERME HORA ANE MERIDIEM AD NONAM VSQVE HORAM. TIVGHVNDE DAGHEN I APRILIS MÅNA SIJNTES I STOCKHOLM PÅ HIMMELN SÅDANA TEKN SÅ NAER IFRÅN SIV IN TIL NIO FÖRMIDDA DEN ZWANZIGSTEN TAGH APRILIJ SACH MAN ZU STOCKHOLM. SOLCHE ZEICHEN AM HIMMEL VON SIBEN BIS ANN NEGEN WHR VORMITTAGH RENOVERAT. ANNO 1636"

(red. anm: Bilden på vädersolstavlan finns tillgänglig med måtten Bredd: 5928 pixlar, höjd 8309 pixlar med 300 dpi upplösning).

YTTERSTA DOMEN och KORSFÄSTELSEN

Korsfästelsen målades av David Klöcker Ehrenstrahl (1628 - 1698) år 1695 och föreställer Jesus korsfästelse (se bilden ovan). Målningen är av kolossalt format och figurerna är i stort sätt av naturlig storlek. På målningen syns jesus och de två rövarna på sina kors med romerska soldater och gråtande kvinnor under. Ovanför syns änglarna hållande bl.a. banderoller med texterna "Peccata Mundi" (latin för "Världens synder") och "Sic Deus Dilexit Mundum" (latin för "Så älskade Gud världen").

Yttersta domen målades också av David Klöcker Ehrenstrahl men år 1696 och föreställer den yttersta domen vid tidens slut när Jesus sitter och dömmer människorna. Även denna målning är av kolossalt format.

Båda målningarna hängde ursprungligen i slottskyrkan i det gamla slottet Tre kronor men räddades undan den stora slottsbranden år 1697. Efter branden ville dock inte Tessin ha tillbaka dem till den nya slottskyrkan utan de fick stanna i Storkyrkan.

Under år 1908 restaurerades målningen Yttersta domen och år 1909 Korsfästelsen av Hilda Råberg. Detta innebar bl.a. att den gamla legenden om att målningen Yttersta domen hade några så fasliga detaljer att dessa måste målas över visade sig vara fel.

ÅLPELAREN

Ålen och lejonen. Foto: www.stockholmgamlastan.se

Ålpelaren i kyrkans södra sidoskepp har en liten relief med en texttavla ovanför som givit pelaren dess namn. Reliefen visar en bild av två lejon (en lejonhane och en lejoninna) som försöker fånga en ål.

Reliefen och tavlan är gjorda av Adam van Duren, han var kung Christian II:s (Kristian tyrann) byggmästare och bildhuggare, år 1521. Själva pelaren är den enda kvarvarande pelaren efter en ombyggnad som Adam van Duren lät göra i Storkyrkan för att kunna placera en kanon upp på den sydöstra delen av kyrkans vind.

På tavlan ovanför reliefen står det: "Der aal is fet ok en stark fisk. Mit ledegen händern is he nicht got to fangen, dat is wis. 1521. Weir en wil vorwaren de mot nee seke eddlur kisten an em nicht sparen".

Betydelsen av detta råder det olika meningar om men en tolkning är att ålen föreställer Sverige och lejonen är det danska riksvapents lejon som försöker fånga den, eller med den tidens mening att Christian II (Kristian tyrann) inte lyckades fånga Gustav Vasa.