Den typ av straff man gav brottslingar förr i tiden var av i huvudsak 3 typer, böter, kroppsstraff eller dödsstraff. En person som begått ett brott kunde också bli förklarad "fredlös" eller få "förvisning", dessutom kunde kyrkan kunde döma en person till "bannlysning" eller till "botgöring".
Straffen var till för att avskräcka människor från att begå brott och var inte till för att rehabilitera. Straffet skulle dessutom avtjänas omgående och någon form av villkorligt straff fanns egentligen inte men det förekom att en person kunde komma undan med en varning som innehöll en "om du gör om det då straffar vi dig nästa gång".
En intressant detalj är att självmord ansågs vara ett brott, ett allvarligt brott likaställt med mord. Det står ju i Bibeln att "Du skall icke dräpa" och det gällde även det egna livet. Det var ju svårt att dömma personen som gjort det men någon begravning på kyrkogården blev det inte utan självmördare grävdes ner på galgbacken med de andra dödsdömda brottslingarna.
Böter
Böter var vanligt förr i tiden, det var den vanligaste formen av straff och den kunde både Rådhusrätten och Kämnärsrätten besluta om. Det var när den dömde inte kunde betala som böterna omvandlades till kroppsstraff eller t.o.m. dödsstraff. Det gjorde att rika personer kunde, till skillnad från fattiga, undvika kropps- eller dödsstraff. En rik person kunde m.a.o. begå ett brott, t.o.m. ett allvarligt brott som mord i vissa fall, och komma undan med att betala böter.
Böterna sattes heller inte i relation till förmögenhet eller inkomst utan var samma belopp för alla, fast i praktiken fungerade det inte så. Böternas storlek berodde på dels personens ställning i samhället och dels var de beroende på mutor och om den straffade hade goda kontakter i staden. Det resulterade ofta i att rika personer normalt fick lägre böter än fattiga.
Kroppsstraff
Kroppsstraff fanns det så många varianter på att vi inte kan räkna upp alla, dåtidens människor väldigt uppfinningsrika avseende att komma på otrevligheter. Det vanligaste var dock att stå vid skampålen (kåken på Stortorget var den mest kända) eller piskas.
En annan vanlig form av kroppsstraff var kroppsarbete som t.ex. att arbeta med insamlandet av stadens avfall under en viss tid, det var ett vanligt straff för kvinnor som då kallades för "skitkonor" när de bar tunnorna fulla med avföring från husen ner till avfallsplatserna vid stranden. Den mest kända avfallsplatsen kallades för "Flugmötet" och låg vid dagens Kornhamnstorg och senare Mälartorget.
Att försöka smita från ett kroppsstraff var ingen bra idé för då omvandlades det normalt till ett dödsstraff.
Dödsstraff
År 1771 när den upplyste Gustav III var kung fanns det hela 68 brott en person kunde begå och dömas till dödsstraff för. Tidigare fanns det ännu fler men tiderna hade ju blivit mer civiliserade och mildare.
Hängning var något man endast tillämpade för män och en av orsakerna var att man inte bar underkläder vid den här tiden och av anständighetsskäl var det då olämpligt att hänga kvinnor, fast det har förekommit. Hängning var ett förnedrande dödsstraff och skedde normalt på galgbacken en bit utanför staden. Den första galgbacken låg dock på det nuvarande Mynttorget.
Levande begravd var favoritmetoden att ta livet av kvinnor med, lite civiliserad hade ju samhället blivit sedan vikingatiden?
Halshuggning ansågs vara en avrättningsform för de finare personerna i samhället, vanligtvis skedde det med en yxa men i speciella fall som när höga adelspersoner eller kungliga skulle avrättas så användes svärdet. Det var svårt att avrätta någon med ett svärd så bödeln måste ofta träna lite extra i förväg och den träningen brukades bevakas av intresserade som sedan slog vad om hur många hugg bödeln skulle behöva för att få av huvudet när det var dags för avrättningen.
Bränning på bål gjordes enbart med häxor och personer som mördat genom giftmord, det normala var dock att de avrättades före att man brände dem på bålet.
Rådbråkning var en extra otrevlig form av dödsstraff. Här så krossade bödeln så många ben som möjligt i kroppen på den dömde som självfallet snart dog av skadorna och på ett extremt plågsamt sätt. En variant på detta var stegling där den dömda spänndes fast på ett hjul som sedan användes för att krossa benen i kroppen.
Pålning var inget som använts i Stockholm utan var en metod som kung Karl XI använde för att avrätta s.k. Snapphanar i Småland under och efter det Skånska kriget. Här tog man den döda och satte honom (det användes aldrig på kvinnor) på en spetsig påle som sedan gick genom kroppen av kroppens egen tyngd och i vissa fall kom ut genom halsen.
Fredlös
Fredlös var något en person som smitit från ett straff eller blivit dömd i sin frånvaro kunde bli förklarad att vara. Fredlös innebar exakt vad det låter, en person som är utan fred och därmed kan och skall tas till fånga. Normalt kopplades fredlös ihop med en summa pengar i ersättning för den som förde en fredlös till häktet. Att jaga fredlösa fanns det människor som gjorde som yrke, fast de var inte alltid så uppskattade trots att de såg till att brottslingar ställdes inför rätta.
Förvisning
Förvisning fanns två varianter på, förvisning från landet och förvisning från staden, det vanligast var att bli förvisad från staden. Här fanns det en massa hemska sätt att genomföra själva förvisningen på.
En av de värre kunde ske när en man och kvinna begått s.k. hor, d.v.s. haft sex med varandra där en (enkelt hor) eller båda (dubbelt hor) parterna var gifta men inte med varandra. Då kunde följande hända. Mannen fick ett rep runt sin penis, repet hölls av kvinnan som gick först på deras vandring från normalt Stortorget till Norra- eller Södra stadsporten. Kvinnan var dock naken, helt eller delvis (delvis = ovanför midjan) och bar de s.k. Stadens stenar. Stadens stenar var två stora stenar som var fastsatta i en kejda som hängdes över kvinnans axlar så att de slog emot hennes bröst för varje steg hon tog, skamligt och säkert även smärtsamt.
Bannlysning
Bannlysning var något som endast kyrkan kunde utfärda och innebar normalt att någon brutit mot de 10 Guds budord i Bibeln. Det fanns två versioner, mindre bann och större bann. Det mindre innebar att personen inte fick delta i gudstjänst, bikta sig eller ta emot nattvarden. Det större var i praktiken ett dödsstraff då det innebar att en person förklarades fredlös och kunde dödas av vem som helst.
Botgöring
Botgöring var normalt en form av kroppsstraff som kyrkan utdelade för någon som begått ett mindre brott. Det kunde innebära att en person skulle göra samhällstjänst eller utföra ett oavlönat arbete under en viss tid, detta arbete var normalt inte ett skamstraff (t.ex. att gå med avföringstunnan) utan innebar ofta att hjälpa till vid ett bygge, stenläggning, i kyrkan, plantera säd eller liknande.
