Öppna stäng menyn
En bild på ett stort hus
En bild på ett hus
En bild på ett hus
En bild en telefon mm
En bild en karta

Storkyrkan i Gamla Stan i Stockholm

Storkyrkan är en av Stockholms äldsta kyrkor som fortfarande används som församlingskyrka, den första delen av Storkyrkan kan spåras tillbaka till år 1306. Storkyrkan är också säte för biskopen i Stockholm, kunglig krönings, dop och giftemålskyrka. Kyrkan är öppen för allmänheten och har gudstjänster varje söndag.

Bild på Storkyrkan

 

Information om Storkyrkan

Trångsund 1
GPS: 59.325692, 18.069892

Besöka Storkyrkan

Trångsund 1

GPS: 59.325692, 18.069892

Avgift: Ja, läs mer nedan.

Storkyrkan ligger högst upp på Stadsholmen där Slottsbacken slutar, entrén är från Trångsund nr 1 i väster (se markering på kartan längst ner på sidan).

Storkyrkan är Stockholms domkyrka sedan 1940-talet och säte för biskopen. Det är också en av de äldsta byggnaderna i Stockholm som fortfarande används. Kyrkan är också en "vanlig" församlingskyrka för de boende i Gamla Stan och domkyrkoförsamlingen. Det är hit man går för att döpa sina barn, gifta sig och begrava sin avlidna.

Storkyrkan är också den kyrka där de kungliga döper sig och gifter sig, det är också här alla riksdagsledamöterna samlas i samband med Riksmötets öppnande efter sommaren varje år. De personer som erhållit Nobels fredspris bjuds också in att hålla en betraktelse av sin syn på världen.

I Storkyrkan finns en rad sevärdheter som t.ex. originalskulpturen av S:t Göran och draken som invigdes i kyrkan år 1489, här finns också den äldsta bilden av Stockholm, Vädersolstavlan, att titta på med mycket mera. Läs om alla sevärdheterna längre ner på sidan.

Numera tar Storkyrkan en liten avgift för att besöka kyrkan förutom i samband med högmässan och andra mässor. Avgiften betalas vid entrén till kyrkan och år 2016 var den 40 kr (30 kr för pensionärer, barn upp till 18 år och församlingsbor går in gratis).

Storkyrkan sevärdheter

Storkyrkan i Gamla Stan
Storkyrkans mittskepp mot öster och stora Altaruppsatsen

Storkyrkan har en rad sevärdheter som är både av lokalt som riksintresse. Här finns Vädersolstavlan, de stora kolossalmålningarna "Korsfästelsen" och "Yttersta domen" av Ehrenstrahl, originalet av S:t Göran och draken och mycket mera.

Det inre av Storkyrkan består idag i huvudsak av rött tegel men det togs fram först på 1900-talet, det var det ursprunliga utseende men under barockens tidevarv vitkalkades kyrkan.

Ursprungligen var Storkyrkan en katolsk kyrka, reformationen genomfördes först på 1540-talet i Sverige och redan då var Storkyrkan över 230 år gammal. Storkyrkans inre är också fullt av gravar och epitafium av avlidna kända personer, inga kungligheter för de begravdes i Riddarholmskyrkan men många andra framstående personer ut den svenska historien.

Altaruppsatsen

Altaruppsatsen

Altaruppsatsen, eller silveraltaret som det också kallas är en gåva av Johan Adler Salvius (1590-1652) som överlämnades efter hans död av hans änka Margareta (född Pedersdotter Skuthe). Han räknas bl.a. som en av Sveriges främsta yrkesdiplomater.

Altaruppsatsen skapades av Eustachius Erdmuller från Hamburg där Salvius vistades under flera år som Sveriges representant.

Altaruppsatsen består av ett mittparti i fyra våningar med reliefer i silver. Den nedersta våningen visar nattvarden där bl.a. Judas syns sittande vid bordet med påsen med silvermynten i den högra handen och den vänstra handen knuten mot örat. Den andra våningen visar Golgata då den romerska soldaten Longinus riktar sin lans mot Jesus sida. I nerkanten syns jungfru Maria liggande medvetslös hållandes av Johannes och en okänd kvinna. Den tredje våningen visar gravläggningen där tre män bär Jesus kropp åt höger med en gråtande jungfru Maria följande bärarna. I den fjärde och översta våningen visas Jesus flygande i moln i dödsriket över syndar m.fl. som ligger nakna i elden under.

På båda sidorna av detta mittparti finns statyetter av Moses, Johannes döparen, Mattheus, Markus, Johannes och Lukas. Altaruppsatsen var installerad år 1654, två år efter Salvius död.

Ekumeniska mötet 1925

Ekumeniska mötet

På pelaren mitt emot predikstolen sitter den förgyllda träreliefen som visar processionen vid det ekumeniska mötet i Storkyrkan år 1925. Tavlan är gjord av konstnären Gunnar Torhamn år 1928 medan själva ramen är gjord av arkitekten Ragnar Österberg.

Intressant är att flera av deltagaran i processionen kan kännas igen, bl.a. Natan Söderblom som syns längst fram till höger.

Kungsstolarna

Kungsstolarna

Kungsstolarna, en vid varje sida av mittgången nära altarringen ritades år 1686 av Nickodemus Tessin d.y. som loger för kungen resp. drottningen. Själva bildhuggeriarbetet i barockstil utfördes av Buchard Precht som också har gjort predikstolen.

Över varje kungsstol hänger en krona symboliserande kungen resp. drottningen och därunder ett draperi i guld och grönt som är skulpterat så att det ser ut att fladdra lite för vinden som blåser mot altaret. Den norra kungsstolen är kungens och den södra drottningens, i enlighet med den första bänkboken från 1639

Olaus Petris grav

Olaus Petris grav

Under den stora renoveringen av Storkyrkan åren 1903 - 1909 då bl.a. det röda teglet togs fram hittade man Olaus Petris gravsten mitt i altargången, den var i ett mycket slitet skick då många hade gått över den sedan han begravdes år 1552.

Gravstenen flyttades till dagens plats under predikstolen och man byggde ett järnstaket runt den. Till vänster ovanför stenen lät man också hugga en texttavla.

Predikstolen

Predikstolen

Predikstolen är donerad av Elisabeth Hansson, dotter till borgmästare Hans Hansson. År 1698 donerade hon 6.000 daler till en ny predikstol och Burchard Prech tog fram ett förslag som dock förkastades av kyrkorådet som inte ansåg det tillräckligt ståtligt.

Ett nytt förslag, som godkänndes, togs fram år 1702 som var betydligt mer omfattande vilket bl.a. innebar att kyrkorådet själva fick lägga till 4.000 daler extra utöver donationen. Redan året därpå stod den nya predikstolen klar.

Predikstolen är gjord i barockstil och harmoniserar med kungsstolarna som också är gjorda av Burchard Precht. Predikstolen är rikt ornamenterad med förgyllda figurer i relief samt förgyllda listverk. Ovanför predikstolen finns ett rikt ornamenterat "tak" som har förgyllda figurer på toppen.

Trappan upp till predikstolen har ett förgyllt räcke och går upp från en dörr som har förgyllda figurer på ovansidan mm. Under själva predikstolen finns Olaus Petris grav, läs mer om den ovan.

S:t Göran och draken

S:t Göran och draken

Skulpturgruppen består av 2 skulpturer, själva S:t Göran som dödar draken samt Prinsessan som står vid sidan om. Detta är kanske Sveriges mest kända skulptur och gjordes av den tyska konstnären Bernt Notke och invigdes år 1489.

S:t Göran representerar Sten Sture, den svenska riksföreståndaren som besegrar kung Christian I:s unionsarmé i slaget vid Brunkeberg år 1471 (läs mer om slaget under rubriken "Händelser" i menyn till vänster). Draken är då självfallet just kung Christian I:a medan Prinsessan representerar nationen Sverige.

Skulpturgruppen är gjord i trä (ek) och är ihålig för att inga sprickor skall uppstå. Bernd Notke fick uppdraget år 1483 efter Sten Stures seger i slaget vid Brunkeberg och legenden säger att Sten Sture skulle ha bett soldaternas skyddshelgon S:t Göran om hjälp före slaget och då lovat att: "Ge mig segern i striden mot Dansken så lovar jag att instifta ett altare till dig och resa en enorm helgonstaty över dig i Storkyrkan”.

S:t Göran & Draken är en s.k. relikvarium. Det innebär att inne i skulpturen finns reliker förvarade. Vid skulpturens invigning år 1489 överlämnades en samling helgonbenbitar (från helgonen S:t Göran, S:t Blasius, S:t Germanus, S:t Leo, S:t Martinus, S:t Donatus och S:t Cyriacus) av en påvlig nuntie vid namn Antonius Masth. Dessa placerades inne i S:t Görans bröstkorg i en fyrdelad relikgömma.

Intressanta detaljer är att hästens seldon är dekorerade med Sten Stures vapenbild (tre näckrosblad), prinsessans släp har kapats för att hon skall få plats på sockeln som föreställer ett kastell (symboliserande staden som varit tvungna att offra henne åt draken). Troligen stod hon inte på denna sockel från början utan på marken medan hennes föräldrar och åskådare stod på sockeln och bevittnade skådespelet. Notera också att på marken ligger rester av drakens måltider i form av likrester.

Sjustaken

Sjustaken

Sjustaken är en medeltida kandelaber som troligen är tillverkad i Tyskland på 1400-talet (det lär finns liknande ljusstakar i Tyskland idag som är tillverkade på slutet av 1400-talet). Sägnerna gör dock gällande att det antingen var kung Magnus Erikson som till minne av sina dödade farbröder (hertigarna Valdemar och Erik) i Nyköpings gästabud lät skänka ljusstaken till Storkyrkan eller så var det hertiginnan Ingeborg (änka efter hertig Valdemar) som skänkte den till Storkyrkan.

Sjustaken är gjord i brons och står på en fot som i sin tur vilar på 4 stycken lejon. Mitt på staken finns det märken efter (troligen) en hylla där det en gång kan ha funnits en liturgisk bok. Dagens sockel som är marmor är gjord år 1976.

På Kristi Himmelkfärdsdag år 1920 jordfästes kronprinsessan Margareta (gift med blivande Kung Gustav VI Adolf) i Storkyrkan och under denna ceremoni, på kronprinsessans egen önskan, användes ej elektriskt ljus utan endast levande ljus. Som en konsekvens av detta har det sedan dess ej längre använts elektriskt ljus i Sjustaken

Tessins epitafium

Tessins epitafium

Epitafierna över Nickodemus Tessin d.ä. (överst) och Nickodemus Tessin d.y. (under) samt Carl Gustaf Tessin (relief) finns i Storkyrkan. Carl Gustav Tessin trots att han är begravd i Bettna kyrka i Flen. Samtliga var framstående arkitekter och bl.a. så var N. Tessin d.y. ansvarig för utformning mm av dagens kungliga slott. Läs mer om alla 3 Tessinarna under rubriken "Personer" i menyn till vänster.

Epitafiumet är gjort av Carl Milles år 1933 men föregicks säkert av ett äldre epitafium som dock förstördes år 1825 då kyrkobyggnadskommittén bestämde att alla epitafium som tagits ned och låg lagrade på kyrkans vind skulle förstöras. Själva graven vet man inte längre var den är i kyrkan. Man vet dock att Nickodemus Tessin d.ä. begravdes där år 1681 då han övertog rådmannen Lorenz Hartmans grav i kyrkan och att år 1722 begravdes Nickodemus Tessin d.y. i samma grav.

Votikvskeppet

Votisvskeppet

Votivskeppet (votiv betyder tillbedjan) är en kopia, gjord av modellbyggare Harald Åkerlund, (1900 - 1980) och som skänktes till Storkyrkan av ett rederiet på 1950-talet som ersättning för originalet som var i mycket dåligt skick. Originalet finns idag på Sjöhistoriska museet och byggdes ca år 1600 och är troligen en Engelsk (Elisabetansk) eller Holländsk galeon från 1500-talet.

En votivgåva är en tackoffer som ges till en kyrka efter uppfyllelsen av ett löfte till Gud. I kyrkoförsamlingar längs kusterna skänktes ofta ett votivskepp som tack för räddning ur sjönöd. Vem som ursprungligen gav Votivskeppet i Storkyrkan som tackoffer är idag okänt.

Vårfrukoret

I en del (norra delen) av kyrkosalen har taket en målad dekor, detta är det s.k. Vårfrukoret (Vår fru = Jungfru Maria). Det är det äldsta koret i Storkyrkan och byggdes redan år 1346 av kung Magnus Erikson och drottning Blanche av Namour. Mitt i koret står en s.k. knippepelare (ser ut som den bestod av ett knippe smala pelare som går hela vägen upp till taket) och från den i taket går korets dekorerade takvalv ut. Dekorationerna renoverades åren 1903 - 1909.

Vädersoltavlan

Vädersolstavlan

Vädersolstavlan målades sannolikt Urban Larson (kallad för Urban Målare) som tjänstgjorde under Gustav Vasa, Erik XIV och Johan III. Tavlan målades på uppdrag av Olaus Petri och myntmästaren Anders Hanson. Den tavlan som hänger i Storkyrkan är dock en kopia gjord av livländaren Jacob Heinrich Elbfas ca år 1636 (ramen är troligen gjord av Valentin Snickare). Den ursprungliga målningen är troligen förstörd. Tavlan är renoverad år 1885 och år 1907.

Vädersolstavlan är den första kända bilden av Stockholm och fanns bl.a. avbildad på den gamla 1 000 kronors sedeln.

Texten under vädersolstavlan lyder: "ANNO DM 1535. VICESIMA DIE APRILIS VISUM EST IN CIVITATE STOCHOLMENSI TALE SIGNUM IN COELO A SEPTIMA FERME HORA ANE MERIDIEM AD NONAM VSQVE HORAM. TIVGHVNDE DAGHEN I APRILIS MÅNA SIJNTES I STOCKHOLM PÅ HIMMELN SÅDANA TEKN SÅ NAER IFRÅN SIV IN TIL NIO FÖRMIDDA DEN ZWANZIGSTEN TAGH APRILIJ SACH MAN ZU STOCKHOLM. SOLCHE ZEICHEN AM HIMMEL VON SIBEN BIS ANN NEGEN WHR VORMITTAGH RENOVERAT. ANNO 1636"

Bilden på vädersolstavlan (endast själva tavlan) finns tillgänglig att beställa mot ersättning (bredd 5 928 pixlar, höjd 8 309 pixlar, upplösning 300 dpi upplösning).

Korsfästelsen & Yttersta domen

Korsfästelsen

Korsfästelsen målades av David Klöcker Ehrenstrahl (1628 - 1698) år 1695 och föreställer Jesus korsfästelse (se bilden ovan). Målningen är av kolossalt format och figurerna är i stort sett av naturlig storlek. På målningen syns jesus och de två rövarna på sina kors med romerska soldater och gråtande kvinnor under. Ovanför syns änglarna hållande bl.a. banderoller med texterna "Peccata Mundi" (latin för "Världens synder") och "Sic Deus Dilexit Mundum" (latin för "Så älskade Gud världen").

Yttersta domen målades också av David Klöcker Ehrenstrahl men år 1696 och föreställer den yttersta domen vid tidens slut när Jesus sitter och dömer människorna. Även denna målning är av kolossalt format och är faktiskt den största tavlan i Sverige.

Båda målningarna hängde ursprungligen i slottskyrkan i det gamla slottet Tre kronor men räddades undan den stora slottsbranden år 1697. Den räddades genom att man skar den i remsor som rullades ihop och bars ut. Efter branden ville dock inte Tessin ha tillbaka dem till den nya slottskyrkan utan de fick stanna i Storkyrkan. Tittar du riktigt noga kan du se skarvarna efter remsorna än idag.

Under år 1908 restaurerades målningen Yttersta domen och år 1909 Korsfästelsen av Hilda Råberg. Detta innebar bl.a. att den gamla legenden om att målningen Yttersta domen hade några så fasliga detaljer att dessa måste målas över visade sig vara fel.

Ålpelaren

Ålpelaren i kyrkans södra sidoskepp har en liten relief med en texttavla ovanför som givit pelaren dess namn. Reliefen visar en bild av två lejon (en lejonhane och en lejoninna) som försöker fånga en ål.

Reliefen och tavlan är gjorda av Adam van Duren, han var kung Christian II:s (Kristian tyrann) byggmästare och bildhuggare, år 1521. Själva pelaren är den enda kvarvarande pelaren efter en ombyggnad som Adam van Duren lät göra i Storkyrkan för att kunna placera en kanon upp på den sydöstra delen av kyrkans vind.

På tavlan ovanför reliefen står det: "Der aal is fet ok en stark fisk. Mit ledegen händern is he nicht got to fangen, dat is wis. 1521. Weir en wil vorwaren de mot nee seke eddlur kisten an em nicht sparen".

Betydelsen av detta råder det olika meningar om men en tolkning är att ålen föreställer Sverige och lejonen är det danska riksvapents lejon som försöker fånga den, eller med den tidens mening att Christian II (Kristian tyrann) inte lyckades fånga Gustav Vasa.

Storkyrkans historia

Storkyrkans historia
Storkyrkan som del av Vädersolstavlan

Storkyrkan är inte bara den största kyrkan i Gamla stan utan den är också en av de äldsta i Stockholm. Den grundades troligen samtidigt med att Stockholm kom till, då som bykyrkan och byggd i trä men sannolikt på samma plats som den står idag. Dagens kyrka har sina rötter i den stenkyrka som byggdes år 1306.

Den har under århundrandena som gått byggts ut- och om flera gånger. Den har ändrat sitt utseende från medeltida till barock till dagens utseende. Från början var det en katolsk kyrka med mer än ett altare, faktiskt fler än 30 st när det var som mest. Den har varit hotad av rivning av kung Gustav Vasa som också rev en del av den, så dagens Storkyrka är i praktiken en stympad kyrka.

Storkyrkan har varit politisk samlingsplats för prästståndet i den gamla ståndsriksdagen, den har även varit domstol där man dömde människor i mål gällande dråp, skilsmässor, äktenskap mm. Ja, Storkyrkan har berört människor i Gamla Stan och varit en del av deras dagliga liv under nästan 1 000 år.

Bykyrkan - träkyrkan

Den första Bykyrkan var byggd i trä och utan något torn. Första gången den nämns är i ett testamente av riddaren Johan Karlsson till Fånö år 1279. I testamentet benämns den som "Stockholms Stora Kyrka" men trots detta är det tämligen säkert att den kallades för Bykyrkan bland de som bodde i staden.

Den första bykyrkan byggdes med all säkerhet samtidigt eller kanske t.o.m. något före själva staden (byn) kom till. Exakt när vet ingen men precis som för staden skedde detta någon gång mellan år 1187 - 1252. Den stod dock med all säkerhet på samma plats som dagens storkyrka då detta var, och är fortfarande, den högsta punkten på Stadsholmen och där placerade man alltid kyrkorna.

I slutet av 1200-talet eller början av 1300-talet brann den ner till grunden i samband med en av de många bränder som drabbade den tätbebyggda staden fram till att alla hus var av sten och moderna byggnadsmetoder användes. Idag finns inga rester kvar av denna första bykyrka men kanske såg den ut som på bilden.

Bykyrkan - Stenkyrkan

Storkyrkan 1280

År 1306 invigde ärkebiskop Nicolaus Allonis (eller ärkebiskop Nicolaus Katilli, det är oklart vem av dem det var) den återuppbyggda bykyrkan i sten. Den var tillägnad helgonen S:t Nicolaus, S:t Erik och S:t Olof.

S:t Nicolaus var de sjöfarande och resande köpmännens helgon medan S:t Erik och S:t Olof var helgonen som den stora domkyrkan i Uppsala var tillägnad. Att tillägna även S:t Erik och S:t Olof till bykyrkan i Stockholm var ett sätt för ärkebiskopen i Uppsalas att markera att Stockholm låg under ärkestiftet i Uppsala och inte biskopen i Eskilstuna, som också hade rest anspråk på Stockholm.

Kyrkan var från början en treskeppig hallkyrka (A) med ett kor längst i öster (B) samt en sakristia (C) norr om detta kor. Kyrkan hade ingångar både i väster och i söder samt till sakristian i nordöst.

Idag finns det inget att se från denna första kyrka med undantag av några gamla tegelrester i den norra muren på kyrktornet, vilka därmed är de äldsta delarna av dagens storkyrka.

År 1346 invigdes det första koret som byggdes till i söder, det var Vårfrukoret som var tillägnat jungfru Maria (D) och någon gång före år 1361 tillkom även S:t Andreas koret till i norr (E). Dessa två kor var bara början på en lång rad kor på både den norra och södra delen av kyrkan som skulle förvandla den till dagens 5 skeppiga kyrka.

I början av 1400-talet hade den ursprungliga kyrkobyggnaden förvandlats till en utsträckt byggnad i öst - västlig riktning med kor/kapell utbyggda längs hela de södra och norra fasaderna. Detta skedde i etapper under början av 1400-talet och troligen på initiativ av drottning Margareta (unionsdrottning 1397 - 1412). Tornet kom till på 1420-talet och samtidigt, år 1421, invigdes Själakoret söder om tornet (B på bilden nedan).

Storkyrkan 1410

Ritning 1410

På bilden av storkyrkan i början av 1400-talet är:

  • A: Den 3 skeppiga hallkyrkans kyrkosal
  • B: Själakoret
  • C: Sakristian
  • D: Vårfrukoret
  • E: S:t Andreas koret
  • F: S:t Kristoffers kor
  • G: S:t Henriks kor
  • H: S:t Martins kapell
  • I: S:t Eligius kapell
  • J: S:t Blasius kor
  • K: S:t Crispius, S:t Olof, S:t Nicolaus, S:t Erik och S:ta Gertruds altare.
  • L: Rådets kor med det Heliga korsets altare
  • M: S:t Karin av Alexandrias kapell
  • N: Helga Lekamens kapell
  • O: S:t Barbaras kapell
  • P: Uppgång till kyrktornet, senare Vapenhuset.

På 1400-talet fanns det altare för olika helgon mm, inte bara i koren/kapellen utan vid varje pelare och ibland flera altare vid samma pelare. Två av de mera kända är "Fredagsallmosan" och "Söndagsallmosan", de var sociala stiftelser som styrdes av stadens myndigheter och hjälpte fattiga, sjuka och äldre. Totalt skall det ha funnits ett 30-tal altare i kyrkan.

En rad inrättningar i staden, som t.ex. Själagården, drevs med de medel som kom in via gåvor till altaret/koret i kyrkan. Det var på detta sätt som folk gav pengar till välgörenhet mm och fick bl.a. syndernas förlåtelse i gengäld.

Storkyrkan 1490

Ritning 1490

På slutet av 1400-talet gjordes ytterligare en större ombyggnad av kyrkan och då fick tornet ett annat utseende. Dessutom fick de oregelbundna koren/kapellen längs de södra och norra vägarna enhetliga yttre utseende och det sista yttre kapellet, Tiotusen riddares och elvatusen jungfrurs kapell (Q), byggdes norr om tornet.

Nu tog man också bor de flesta av mellanväggarna mellan koren/kapellen längs norra och södra väggarna, kyrkan blir mer öppen. Det var också nu som hela kyrktaket höjdes och fönstren blev högre. Se bilden ovan.

Det är också under denna period (år 1489) som den berömda statyn S:t Göran och Draken av Bernt Notke kommer på plats i kyrkan. Läs mer om den till höger.

Bykyrkan blir Storkyrkan

Namnet Storkyrkan hos gemene man fick den troligen först i början av 1500-talet i samband med att S:t Johanneskyrkan invigdes år 1514.

Denna kyrka kallas först för Nykyrkan och när den stod klar fanns det för första gången mer än en kyrka i Stockholm för allmänheten. (Konventkyrkorna i Gråbrödrakonventet och Svartbrödrakonventet samt Slottskyrkan fanns vid denna tid men dessa var inte öppna för allmänheten). Nu fungerade det dåligt med namnet "Bykyrkan" och den fick instället namnet Storkyrkan, då det var den större kyrkan av de två.

Storkyrkan och reformationen

Storkyrkan spelade en roll i reformationen när Sverige övergick till den protestantiska läran.

Den första gudstjänsten på svenska hölls i Storkyrkan den 12:e februari år 1525 i samband med att Olaus Petri gifter sig med Kristina i Storkyrkan. Även om Olaus Petri inte var prästvigd så var han en Diakon (medhjälpare till biskopen) och var därmed också bunden till celibatet.

År 1526 gav Olaus Petri ut Nya testamentet på svenska och den första psalmboken på svenska, år 1528 i Örebro koncilium var han en av de drivande krafterna. Senare skulle han vara drivande avseende utgivandet av den första bibeln på svenska (Gustav Vasas bibel) år 1541 och en rad andra skrifter. Under hela denna tiden var han aktiv i Storkyrkan, först som diakon, från år 1539 prästvigd och slutligen år 1540 utnämnd till kyrkoherde.

Han ligger idag begravd i Storkyrkan under predikstolen och utanför kyrkans östra fasad mot Slottsbacken står han staty.

När Storkyrkan skulle rivas

Den 3:e november år 1554 lät kung Gustav Vasa meddela Stockholms råd att han tänkte bygga en ny kyrka istället för den nu så förfalna Storkyrkan.

Rådet skulle avsätta pengar för bygget trots att de inte var för något nytt kyrkobygge men vågade inte säga emot kungen, de förhalade det hela istället så gott de kunde.

Skeppare Olof, som var kyrkvärd i Storkyrkan, tog dock mod till sig och försökte tala kungen till rätta och lyckades, troligen p.g.a. att Gustav Vasa själv hade sina tveksamheter. Som ett tack för detta ligger Skeppare Olof, eller Olof Erikson som var hans riktiga namn, begravd i kyrkan nära skulpturen av S:t Göran & Draken vid den södra långväggen (gravstenen har ett fartyg inristat).

Östra delen av kyrkan, det östra koret, skulle dock rivas och där var kungen obeveklig. Det låg i direkt anslutning till vallgraven och var ett hinder för kanonerna på den sydvästra bastionen samt en fara generellt. Troligen var det nog också på det viset att det Östra koret, som byggdes på initiativ av unionsdrottningen Margareta och under Sturarnas tid som riksföreståndare, var en nagel i ögat på kungen rent politiskt.

Efter rivningen av det Östra koret år 1555 fick Storkyrkan sin nuvarande utformning i storlek. Till utseendet var det dock fortfarande en medeltidskyrka och detta skulle ändras först i samband med det nya slottsbygget på 1700-talet.

Storkyrkan i politiken 1582 - 1833

Själakoret

Från den första riksdagen i Västerås år 1527 (år 1435 i Arboga sammankallades det första mötet men det var inget regelrätt riksmöte vilket det år 1527 i Västerås var) fram till år 1866 var riksdagsledamöterna indelad i de 4 stånden; Adel, präster, borgare och bönder.

Från år 1582 blir riksdagen mer eller mindre permanent placerad i Stockholm och de 4 stånden måste då skaffa sig mötesplatser utanför slottet där de kunde träffas och diskutera frågor. Prästeståndet väljer då att ha sina möten i Själakoret i Storkyrkan (se bilden ovan). Detta gäller fram till år 1833 då riksdagshuset (Gamla riksdagshuset på Riddarholmen) stod klart.

Prästeståndets talman var normalt ärkebiskopen och övriga medlemmar var biskoparna samt representanter för alla stiften. Fr.o.m. år 1727 var antalet 57 st. (12 biskopar och 44 kyrkohedar).

Även det s.k. Stockholms konsistorium sammaträdde i Själakoret, främst under 1500- och 1600-talen. Konsistoriumet var en kyrklig myndighet, till att börja med underordnat biskopen i Uppsala men med tiden allt självständigare. Konsistoriumet dömde i mål som t.ex. dråp, äktenskap, skilsmässor och hor. Därför kallas rummet även ibland för konsistoriumrummet.

Ombyggnader mm under 1600-talet

År 1605 skänker köpmannen Anders Larsson en ny predikstol till Storkyrkan och året efter tecknas ett kontrakt med smeden Gilius von der Platz om ett nytt urverk. Här skall man notera att tiden på dagen endast visades genom urverken på kyrktornen och det var därmed av största vikt att dessa var så pålitliga som den tidens teknologi kunde klara av.

Det ur som Gilius von der Platz skulle tillverka skulle likna det tidigare och ha "Gumsar" som stångades och ett manshuvud som räckte ut tungan varje gång som klockan slog och däremellan rullade med ögonen.

Gravarna under golvet i Storkyrkan var eftertraktade redan på medeltiden och på 1600-talet gjordes det affärer med dem, de såldes och köptes. En ny ägare högg bort de förra ägarnas namn från gravhällen och högg in nya egna istället. P.g.a. detta är många gamla gravar omöjliga att spåra. Även kyrkan tjänade stora pengar på detta då de tog betalt för gravöppningar, klockringning, begravningar mm.

År 1639 kommer den första bänkboken ut, den delar upp kyrkan i en manlig sida (den norra, högra) och en kvinnlig sida (den södra, vänstra). De 3 främsta raderna på den manliga sidan reserverades för rikets råd. Nästa 2 rader för adeln och därefter en bänk för hovrätten. Sjunde bänken var för stadens borgmästare och råd och sedan 3 bänkar för ämbetsmän. På de sista 22 bänkarna fanns plats för stadens borgerskap. På den kvinnliga sidan var de första 5 bänkarna reserverade för riksrådens och adelns fruar o.s.v. Vanligt folk fick nu inte längre en sittplats utan fick stå utefter väggarna och i gångarna.

Relieferna som sitter idag sitter i vapenhuset donerades nu till kyrkan, de var; Kristi födelse, Kristi dop, Kristus som gisslan, Kristus som bär sitt kors, Kristus på korset och Maria, Johannes och Magdalena, Uppståndelsen, Kvinnorna vid graven, Himmelsfärden, Den heliga andes utgjutande samt den Yttersta domen. Av dessa är Kristus som bär sitt kors samt Kvinnorna vid graven gjorda i Sverige på 1800-talet men de andra är från 1500-talet och beslagtagna i samband med intagandet av Prag år 1648.

År 1651 gjordes ombyggnaden av Själakoret som då delades upp i två våningar samt att en mur mellan kyrkosalen och den övre våningen sattes upp vilket skapade dagens rum.

Ombyggnader mm under 1700-talet

1700-talet börjar med att en ny predikstol (dagens predikstol) utformad av Burchard Prech kommer på plats, läs mer om detta till höger. I övrigt händer det inte så mycket under de första 30 åren p.g.a. att det pågående kriget går dåligt för Sverige. Även slottsbygget går mycket långsamt.

I början av 1730-talet beslutas att tornspirans kopparplåtar skall bytas ut men i samband med detta upptäcks att träet under är murket och att hela spiran lutar. Nu beslutas att bygga om hela det gamla kyrktornet samt även kyrkans gavlar och då i den nya barockstilen för att passa in med stilen på det nya slottet.

Arkitekten och fortfikationskaptenen Johan Eberhart Carlberg får uppdraget att rita och bygga om torn och gavlar. När det hela var klart hade i stort sett hela kyrkans yttre förändrats.

Kyrkotornet

Det gamla kyrktornet med den spetsiga spiran tas ner och dagens torn i barockstil med urverk och utsnidningar kommer på plats, se bilden ovan. Inne i det nya kyrktornet byggdes en murad ässja som fortfarande finns kvar där, där smiddes järnbalustrader till taket mm. Även själva tornmurarna höjs några rader

På den östra fasaden gjordes en inskription på latin med förgyllda bokstäver som säger följande i översättning:

"Detta heliga tempel började byggas av vicekonungen Birger Jarl år 1264 efter Kristi födelse. Skonat av lågorna som ofta härjat staden träffades det av blixten åren 1567 och 1595 till stor skräck för människorna men till ringa eller ingen skada. Av den i ärofyllt minne bevarade konung Gustav I:s fromma nit renades det år 1527 från papistisk vidskepelse. På samme konungs och riksuppehållares befallning på det att det icke genom sin alltför stora närhet till slottet skulle stå i vägen blev det på denna östra sida avskuret men vad som förlorades i längd blev ersatt i bredd i det att koret utsträcktes till templets vidd på båda sidor. Slutligen på bud och befallning av den nådige konung Fredrik nedrevs ett torn av häpnadsväckande höjd då det var blivet bräckligt av ålder och själva templet med sitt tak renoverades. Arbetet påbörjades år 1736 och fullbordades 1743. Icke blott på någon människas penningutgift har det kommit an. Du, vem du än är, hys vördnad för världens uppehållares så uppenbarade ande. Och att denna hans helgedom framgent må beskyddas och på denna plats oinskänkt genljuda av hans ord samt att han må upptända åhörarnas hjärtan men avvända andra åskväder och andra eldsvådor varde din brinnande bön".

År 1745 fick urmakaråldermannen Jean Fredman uppdraget som klockställare i Storkyrkan vilket han inte skötte på bra sätt och slutligen blev avsatt från tjänsten. Detta och mycket annat om Fredman har Bellman skrivit i sina "Fredmans epistlar".

År 1752 togs merparten av alla ljuskronor som hängde från taket ner p.g.a. att några ramlat ner något år tidigare och de ersattes av väggarmar istället som än idag finns kvar fast med elektriska ljus istället.

År 1767 startas bygget av det nya börshuset och ett litet stenhus som Storkyrkan använde som materialbod stod i vägen. Efter en hel del osämja om detta presenterade kyrkoråds- och börsbyggnadsdeputerande Betou ett förslag till lösning. Vid det nya börshusets norra långvägg (mot Storkyrkan) föreslog man att bygga i väster ett gravkapell och i öster ett likvagnshus och under jorden mellan dessa ett källarutrymme att sätta lik i. Arkitekten för detta var Erik Palmstedt som också tittat det nya börshuset. Förslag godtogs och båda byggnaderna är nu en del av Storkyrkans gård

I september år 1771 tar man i bruk det nya gravvalvet som sträcker sig under Storkyrkans gård och Börshuset. Detta gravvalv kom att användas fram till år 1827 då Nya kyrkogården utanför Norrtull stod klar, idag heter den Norra begravningsplatsen. Det tog emellertid lång tid att tömma det gamla gravvalvet och fortfarande fram till år 1843 fanns det benrester kvar. Den 13:e maj år 1843 kunde dock kyrkorådet fastställa att alla benrester hade flyttats till den Nya kyrkogården. Idag finns Storkyrkans värmeanläggning i det gamla gravvalvet.

År 1777 byggs längs hela Storkyrkans norra fasad ett antal bodar, de s.k. Palmstedska bodarna, där bl.a. bokbindare, skomakare, strumpstickerska, kammakare m.fl. hyr plats.

År 1787 står den nya orgelläktaren klar vid den västra fasaden över ingången till kyrkan.

Ombyggnader mm under 1800-talet

År 1808 beslutade Kung Gustav IV Adolf att inga begravningar längre fick göras på Storkyrkans kyrkogård. År 1816 schaktade man bort den tidigare kyrkogårdsterassen mot Trångsund som då fick dagens bredare utseende, numera är det bara namnet som påminner om den tidigare trånga passagen.

På 1820-talet river man de Palmstedska bodarna längs kyrkans yttre norra sida och dagens utseende kommer fram. Bodarna ansågs vara vanprydande och dessutom hindrade de trafiken då de endast lämnade en smal gata mellan slottet och kyrkan.

Redan tidigt i Storkyrkans historia, på 1500-talet, började klagomålen från präster m.fl. som arbetade i kyrkan att det under sommartid inte var så trevlig lukt p.g.a. de döda som låg begravda under golvet i kyrkosalen. Under 1700-talet ökad klagomålen i omfattning vilket bl.a. resulterade i att gamla gravar inte fick hyras ut på nytt utan skulle fyllas igen. På 1850-talet när den nya centraluppvärmingen med rör under golvet installerades beslutade det att alla gamla gravar skulle grävas upp.

Hela golvet i Storkyrkan bröts nu upp och rören för den nya centralvärmen (rör för varmluft från de koleldade värmepannorna i källaren bredvid kyrkan) installerades. Ett stort antal gravstenar förstördes under detta arbete och dess inskriptioner gick förlorade. Alla gravstenar lades tillbaka på samma ställe efter installationen och där de hade gått sönder gjordes detta i form av en mosaik av den tidigare stenhällen. Efter detta och i praktiken redan från slutet av 1700-talet har inga nya gravsättningar gjorts i Storkyrkan.

På 1860-talet installerades de nuvarande stora fönstren med järnspröjs och masverk (masverk är ett dekorationssystem med lister som bildar en stomme fylld med glasrutor). De stora färgade glasfönstren i koret installerades också vid denna tid.

På 1890-talet ändrades i stort sett hela bänksystemet i kyrkan då de gamla fasta slutna bänkarna byttes ut mot lösa bänkar. Man började med att byta ut bänkarna i koret för att några år senare (år 1892) byta ut alla resterande.

Under 1890-talet tog man också bort alla gardiner som hängt för fönstren av brandsäkerhetsskäl. Västra delen av kyrkan fick till viss del ett nytt stengolv och trägolven under bänkarna byttes ut då det var gamalt och lite murket. Silveraltaret (altaruppsatsen) fick järnstöttor och en ny trappa till den norra läktaren byggdes samt en liten sakristia under läktaren.

Ombyggnader mm under 1900-talet

Åren 1903 - 1909 genomfördes en större renovering och ombyggnad av Storkyrkan. Nu togs den tidigare vita putsen bort från pelare och valvribbor och det ursprungliga röda teglet kom fram igen. Detta var en radikal förändring av kyrkans inre utseende och var under en tid häftigt diskuterad.

Koppartaket på kyrkan var också i stort behov av upprustning vilket skedde tillsammans med renovering av 3 stycken pelare inne i kyrkan samt järnräckena längs balkongerna.

Dagens altarring kom också på plats och vindfånget i väster (entrén) byggdes om samtidigt som man slutförde vissa arbeten på golvet som lämnats kvar efter den stora renoveringen på 1890-talet. Även de stora kollosalmålningarna av David Klöcker Ehrenstrahl, Korsfästelsen och Den yttersta domen renoverades. Läs mer om detta till höger.

Renoveringsarbetena leddes av arkitekten och byggnadshistorikern Ernst Willhelm Emanuel Stenhammar (1859 - 1927). Han var också ansvarig för renoveringen av Tyska kyrkan samt byggnationen av Vinterträdgården i Grand Hotell och Centralpalatset på Tegelbacken.

På 1920-talet sattes svagt färgade innanfönster på plats vilka sponsrades av företag och privatpersoner som då fick sätta sina initialer längs ner på höger sida av fönstret.

Åren 1952 till 1954 la man ny golvsten i gångarna och bytte ut alla armaturerna, under denna period fick också kungsstolarna och predikstolen tillbaka sina ursprungliga färger som syns idag.

År 1972 kom Ljusgloben på plats i kyrkans nordvästra hörn, den är höj och sänkbar och det finns plats för 49 stearinljus. Ljusgloben tillverkades av konstnären Torolf Engström. Vid globen finns en inskription som säger "Herre, låt mitt ljus lysa för andra, låt Ditt ljus lysa för mig".

I början av 1980-talet fick koret ett nytt korskrank (staket) som är tillverkat i svärtat järn och med varje sida dekorerad två sköldar, på den ena är det en stjärna och den andra S:t Göran & Draken. Det nya korskranken var en gåva av Stockholmsgillet och ersatte det gamla höga korskranket med kolonnetter i mässing som togs ner år 1976.

År 1984 installerades två målade glasfönster i kyrkans nordvästra hörn gjorda av konstnären Einar Forseth. De föreställer Olaus Petri och S:t Sigfrid.

År 1995 fick Storkyrkan en ny dopfunt som står i det nordvästra hörnet och är gjord av konstnärinnan Carola Hedman i betong. Det finns ytterligare en dopfunt i Storkyrkan och den står i den sydöstra hörnet och är från 1514 och huggen kalksten.

Ombyggnader mm under 2000-talet

År 2002 renoverades fönstren i kyrkan

År 2010 genomgick hela kyrkan en stor rengöring och smärre renovering inför kronprinsessan Viktorias bröllop.

Silveraltaret rengjordes med bomullstussar och tops och därefter skyddslackades det för framtiden. Väggar och valv rengjordes med svampar och ibland även ett speciellt bröd för att inte skada ytorna. De 8 meter långa kyrkbänkarna målades om och lackades och hela kyrkans mittskepp fick ny belysning.

Som mest var 25 personer sysselsatt med renoveringsarbete som pågick från januari till maj under ledning av projektledare Åke Sandin med generalentreprenören Ullenius ateljéer i Värmland.

Kungliga bröllop i Storkyrkan


YouTube © Kungahuset. Film från SVT år 1976

Vid 7 tillfällen sedan år 1531 har en regerande svensk kung eller kronprins/kronpinsessa gift sig i Storkyrkan. Senaste gången var det år 2010 när kronprinsessan Victoria gifte sig med Daniel Westling.

Se gärna filmen ovan från Sveriges Television som visar när den nuvarande kung Carl XVI Gustaf gifter sig med Silvia Sommerlath den 19:e juni år 1976.

Kända kungliga bröllop i Storkyrkan

Med kungliga bröllop avses att en monark eller blivande monark gifter sig, andra medlemmar i den kungliga familjen/släkten redovisas ej, dessa står dock för den stor delen av kungliga bröllop i Storkyrkan.

  • År 1531 (24:e sep) Kung Gustav Vasa och Katarina av Sachen-Lauenburg
  • År 1568 (4:e juli) Kung Erik XIV och Karina Månsdotter
  • År 1823 (19:e juni) Kronprins Oscar (I) och Josefina av Leuchtenberg.
  • År 1850 (19:e juni) Kronprins Karl (XV) och Lovisa av Nederländerna
  • År 1935 (24:e maj) Prinsessan Ingrid och Kronprins Fredrik av Danmark
  • År 1976 (19:e juni) Kung Karl XVI Gustaf och Silvia Sommerlath
  • År 2010 (19:e juni) Kronprinsessan Viktoria och Daniel Westling

Kröningar i Storkyrkan

Kröningar i Storkyrkan
Kung Gustav III:s kröning i Storkyrkan år 1772. Målning av Carl Gustaf Pilo

Svenska kungar och drottningar kröntes fram till Gustaf V som avstod, vilket även de efterkommande monarkerna har gjort.

Kröningen är den akt där monarken för första gången får bära kronan. Själva kröningen innebar att såväl folket som kyrkan erkände den nya monarken och att inga andra kunde göra anspråk på tronen.

Den första kröningen i Storkyrkan var år 1336 då kung Magnus Eriksson och hans drottning Blanka av Namur kröntes, den sista var år 1873 när kung Oskar II kröntes.

Alla kända kröningar i Storkyrkan

  • År 1336 Magnus Eriksson och Blanka av Namur
  • År 1497 (26:e november) Johan II (Unionskungen Hans)
  • År 1520 (4:e november) Kristian II (Unionskung Kristian II "Tyrann")
  • År 1568 (5:e juli) Karin Månsdotter (Gustav Vasas gemål)
  • År 1620 (25:e november) Maria Eleonora (Gustav II Adolfs gemål)
  • År 1650 (20:e oktober) Kristina
  • År 1697 (14:e december) Karl XII
  • År 1720 (3:e maj) Fredrik I
  • År 1751 (26:e november) Adolf Fredrik
  • År 1772 (29:e maj) Gustav III
  • År 1809 (29:e juni) Karl XIII
  • År 1818 (11:e maj) Karl XIV Johan
  • År 1829 (21:a augusti) Desideria (Kark XIV Johans gemål)
  • År 1844 (28:e september) Oskar I
  • År 1860 (3:e maj) Karl XV
  • År 1873 (12:e maj) Oskar II och Sofia

Storkyrkans alla kyrkoherdar

Storkyrkans alla kyrkoherdar
Liturgiska kläder i Svenska kyrkan

Det går att spåra kyrkoherdarna i Storkyrkan tillbaka till år 1356 då Peder Laurentii tillträdde som kyrkoherde i den då katolska Storkyrkan i Stockholm. Det har funnits kyrkoherdar före honom men dessa är inte kända.

Den sista katolska kyrkoherden var Olaus Magnus (1521-1523) och den första protestantiska var Nicolaus Stecher (1524-1527). Den mest kända är utan tvekan Olaus Petri (1543-1552) som också står staty utanför Storkyrkans östra sida. Den första kvinnan var Caroline Crook (1990-1998).

Kyrkoherden är den som leder kyrkoförsamlingen och idag tillsätts en kyrkoherde av biskopen, i en domkyrkoförsamling, vilket Storkyrkan är, kallas kyrkoherden för Domprost.

Alla kända kyrkoherdar

  • 1356 - 1365 Peder Laurentii (kat)
  • 1366 - 1379 Johannes Ludophi (kat)
  • 1381 - 1408 Johannes Warenberg (kat)
  • 1409 - 1414 Johannes Skrompiis (kat)
  • 1414 - 1419 Laurentius Olai (kat)
  • 1419 - 1429 Johannes Jung (kat)
  • 1429 - 1432 Johannes Jernskaeg (kat)
  • 1432 - 1442 Nicolaus Krok (kat)
  • 1442 - 1444 Nicolaus Hinzekini (kat)
  • 1444 - 1447 Ericus Kröpelin (kat)
  • 1447 - 1450 Canutus Stenbock (kat)
  • 1452 - 1485 Sveno Posse (kat)
  • 1486 - 1487 Olaus Andreae (kat)
  • 1488 - 1503 Martinus Johannis (kat)
  • 1504 - 1510 Ingemarus Johannis (kat)
  • 1510 - 1520 Peder Jakobsson (kat)
  • 1521 - 1523 Olaus Magnus (kat)
  • 1524 - 1527 Nicolaus Stecher
  • 1529 - 1533 Johannes Kökenmäster
  • 1539 - 1543 Benedictus Olai
  • 1543 - 1552 Olaus Petri
  • 1552 - 1562 Johannes Ofeegh
  • 1563 - 1565 Laurentius Gestricus
  • 1566 - 1566 Jonas Erici
  • 1567 - 1575 Olaus Medelpadius
  • 1576 - 1577 Salomon Birgeri
  • 1578 - 1580 Jonas Delecarlus
  • 1581 - 1581 Jonas de Arboga
  • 1582 - 1585 Laurentius Forssius
  • 1586 - 1590 Petrus Paulinius
  • 1593 - 1597 Ericus Schepperus
  • 1600 - 1603 Carolus Hedemorensis
  • 1604 - 1608 Johannes Raumannus
  • 1611 - 1618 Olaus Elimaeus
  • 1620 - 1621 Laurentius Wallius
  • 1621 - 1623 Benedictus Leuchovius
  • 1624 - 1639 Jacobus Zebrosynthius
  • 1640 - 1647 Olaus Laurelius
  • 1648 - 1649 Simon Benedicti
  • 1649 - 1664 Ericus Emporagrius
  • 1665 - 1665 Ericus Edhelius
  • 1666 - 1670 Nicolaus Rudbeckius
  • 1671 - 1678 Olaus Svebilius
  • 1678 - 1680 Carl Carlsson
  • 1681 - 1712 Mathias Iser
  • 1712 - 1718 Samuel Törling
  • 1718 - 1725 Sven Camoenius
  • 1725 - 1729 Nicolaus Barchius
  • 1730 - 1733 Andreas Kalsenius
  • 1734 - 1742 Erik Alstrin
  • 1744 - 1750 Andreas bergius
  • 1751 - 1770 Jöran Schröder
  • 1771 - 1773 Daniel Herwegh
  • 1774 - 1777 Olof Celsius
  • 1778 - 1780 Uno von Troil
  • 1781 - 1785 Carl Taube
  • 1786 - 1800 Johan Flodin
  • 1801 - 1811 Gustaf Murray
  • 1812 - 1818 Peter Drysén
  • 1818 - 1837 Johan Wallin
  • 1837 - 1841 Carl Hagberg
  • 1843 - 1857 Abraham Pettersson
  • 1858 - 1879 Carl Fallenius
  • 1880 - 1881 Adam Strömberg
  • 1884 - 1895 Fredrik Fehr
  • 1897 - 1918 Johan Håhl
  • 1921 - 1940 Nils Widner
  • 1943 - 1958 Bengt Nystedt
  • 1959 - 1970 Karl Zetterberg
  • 1970 - 1972 Per Kastlund
  • 1972 - 1979 Lars Carlzon
  • 1980 - 1985 Ludvig Jönsson
  • 1986 - 1989 Gösta Vrede
  • 1990 - 1998 Caroline Crook
  • 1999 - 2001 Tony Guldrandzén
  • 2001 - 2003 Lennart Koskinen
  • 2003 - 2006 Hakon Långström
  • 2006 - 2012 Åke Bonnier
  • 2013 - Hans Ulfvebrand



Test